Efter många år i kliniskt arbete har jag börjat känna igen en särskild patientgrupp som regelbundet kommer till min mottagning. Det handlar om personer i yngre till övre medelåldern, ofta med en lång vårdhistoria bakom sig. De lider av märkliga och svårförklarliga hälsoproblem: envisa smärttillstånd, utmattningar som inte vill läka och kroppar som tycks ha fastnat i ett kroniskt stresspåslag.
Många har gått i psykoterapi i åratal. Ändå finns något kvar, något som inte riktigt låter sig lösas genom samtal. Den gemensamma nämnaren har visat sig vara att de blivit inlagda på sjukhus i mycket tidig ålder.
Ofta kommer berättelserna fram av en slump – en kommentar från en äldre släkting, ett minnesfragment som dyker upp i terapi. Och när sambandet väl blir synligt, markerar det början på en djupare läkningsprocess.
Kroppen minns
Jag tror att det finns många människor som bär på erfarenheter av tidiga medicinska trauman utan att veta om det. Spädbarn saknar språk för att förstå och berätta om vad de utsätts för. Små barn kan förtränga överväldigande upplevelser för att överleva.
Men kroppen glömmer inte. Den bär på traumat som fysiologiska mönster i vårt nervsystem, vår fascia, ända ner på cellnivå – tills den får stöd att släppa fram det som begravts djupt i medvetandet.
När medicinen förnekade barns smärta
Under stora delar av 1900-talet levde en seglivad föreställning inom medicinen: att spädbarn och små barn inte kunde känna smärta på samma sätt som vuxna.
Man menade att barns nervsystem var för omoget. Skrik under smärtsamma ingrepp var reflexmässiga snarare än uttryck för faktisk smärta och man trodde inte heller att barnen skulle minnas. Så kirurgiska ingrepp utfördes utan smärtlindring. I stället gavs muskelavslappnande läkemedel, som gjorde att barnet inte kunde röra sig.
Barn spändes fast i sjukhussalar – ibland i veckor – till exempel vid behandling av brännskador eller medfödda höftfelställningar. Föräldrarna fick ofta bara komma på korta besök.
Det här är inte berättelser från 1800-talet, eller ens början av 1900-talet. Historisk forskning visar istället att man på den tiden förstod att barn kände smärta. Men kring 1940-talet svängde opinionen på grund av en slarvigt utförd studie. Medicinen började tro att spädbarn hade för omogna nervsystem för att uppleva smärta och man började operera och behandla utan smärtlindring. Detta pågick ända fram till 1987, då studier på nyfödda som genomgick hjärtkirurgi, visade att de som fick smärtlindring hade lägre stressnivåer under operationen och oftare överlevde.
Isoleringens pris
Smärta var dock inte det enda barnet utsattes för.
Att separeras från sina föräldrar i späd ålder och lämnas ensam i en främmande, steril miljö är inte bara extremt ångestskapande utan även skadligt för psyke och nervsystem. Kärleksfull fysisk närhet handlar inte bara om tröst – det är biologiskt nödvändigt för mänsklig utveckling, psykisk som fysisk.
Brist på beröring och trygg anknytning kan leda till allvarliga konsekvenser. I extrema fall har man sett utvecklingsstörningar och till och med död. Modern forskning visar dessutom att tidig brist på fysisk närhet kan ge epigenetiska effekter – det vill säga mätbara förändringar i hur gener uttrycks, med långvarig påverkan på stressreglering, immunförsvar och ämnesomsättning.
Detta är idag väl belagd kunskap. Ändå var okunskapen länge utbredd, långt bortom sjukhusens väggar.
Forskning idag
I en studie från 2017 följde forskare vid University of British Columbia spädbarn som växte upp under till synes goda förhållanden, med närvarande föräldrar i ett höginkomstland. Ändå såg man att de barn som fått mindre fysisk närhet löpte högre risk för hälsoproblem senare i livet, särskilt kopplat till immunförsvar och metabolism.
Om detta kan ske trots stabila omständigheter, kan vi börja ana konsekvenserna för barn som utsatts för mer extrema förhållanden – såsom långvariga sjukhusinläggningar, smärtsamma ingrepp och upprepade separationer.
Att bära ordlösa minnen
Så många som har vuxit upp med en kropp präglad av tidig smärta och övergivenhet, för att sedan i vuxen ålder leva med frustrationen och skammen i att inte fungera normalt.
Åtminstone en av mina nära vänner, född på 1980-talet, har berättat hur hon under sitt första levnadsår utsattes för regelbundna, skrämmande sjukhusbesök utan tillräcklig smärtlindring. Och jag känner alltför många i mina föräldrars generation som skickades bort från sina familjer eller på andra sätt berövades trygghet tidigt i livet.
Jag kan inte låta bli att undra: hur mycket av vår tids psykiska och fysiska ohälsa har sina rötter i denna kollektiva okunskap om barns behov? Det kanske är en förklaring på varför vi som individer och samhälle lever i en ständigt rörelse på väg bort från oss själva.
Kampen för att överleva och finna ro i själen kan pågå hela livet.
Vägar till läkning
Idag ser både medicinen och synen på barn helt annorlunda ut. Barns rätt till delaktighet och trygghet är lagstadgad, och deras emotionella upplevelse av vård tas på allvar, i linje med barnkonventionen.
Men äldre generationer bär med sig sina ordlösa upplevelser i kroppen och när hälsoproblemen börjar bli överväldigande, är det viktigt att få rätt stöd. Och hjälp finns!
En bra början är att söka efter mer kroppsorienterade och nervsystems reglerande metoder – trauma anpassad osteopati, Somatic Experiencing, Sensorimotor Psychotherapy, TRE, Feldenkrais, trauma anpassad yoga, Breathwork och Pain Reprocessing Therapy – är bara några exempel.
Om du misstänker att tidiga sjukhus upplevelser är en del av din historia, kan det vara en ledtråd, en förklaring på envisa besvär. Jag vill gärna uppmana att i det här läget inte bara symptombehandla. Med rätt stöd kan kroppen få möjlighet att avsluta det som en gång var för överväldigande. Läkning är möjlig – även om orden saknades från början.
_____________________________________________________________
Referenser:
Anand KJS. Discovering Pain in Newborn Infants. Anesthesiology. 2019 Aug;131(2):392-395. doi: 10.1097/ALN.0000000000002810. PMID: 31233407; PMCID: PMC12051470.
Barnkonventionen – Plan International Sverige
Copeland WE, Shanahan L, Hinesley J, et al. Association of Childhood Trauma Exposure With Adult Psychiatric Disorders and Functional Outcomes. JAMA Netw Open. 2018;1(7):e184493. doi:10.1001/jamanetworkopen.2018.4493
Holding infants – or not – can leave traces on their genes – UBC Faculty of Medicine
Pabis E, Kowalczyk M, Kulik TB. Ból u dzieci–spojrzenie historyczne [Pain in children in historical perspective]. Anestezjol Intens Ter. 2010 Jan-Mar;42(1):37-41. Polish. PMID: 20608214.
Rodkey EN, Pillai Riddell R. The infancy of infant pain research: the experimental origins of infant pain denial. J Pain. 2013 Apr;14(4):338-50. doi: 10.1016/j.jpain.2012.12.017. PMID: 23548489.
Still, A. T. (1902). The Theory and Practice of Osteopathy
Unruh AM. Voices from the past: ancient views of pain in childhood. Clin J Pain. 1992 Sep;8(3):247-54. PMID: 1421739.
Bild: Karly Jones
